heydear.blogg.se

När jag var yngre så var jag under några år väldigt självdestruktiv då jag bland annat skar mig själv med rakblad, har ärr på båda armarna från handlederna till axlarna, har också brännmärken på händerna från t.ex. tändare, cigaretter och annat jag kunnat få tag på.

Jag gjorde det under en tid, varje kväll innan jag skulle gå och lägga mig eftersom att det var det enda som kunde få mig att somna. Jag hade ännu inte riktigt förstått varför jag alltid mådde så dåligt, det var innan jag hade fått någon som helst diagnos och innan jag börjat med någon medicin. Jag hade en väldig ångest och i samband med att jag skar mig själv så slutade det göra så jävla ont inom mig och smärtan fokuserades istället på mina armar.

Det var min rutin och jag var beroende av det, jag borstade tänderna, tvättade ansiktet för kvällen och sedan tog jag fram rakbladen från min gömma och en massa papper och gick till mitt rum och la mig.

Jag hade alltid svarta sängkläder så att allt blod som smetades i sängen under natten inte skulle synas allt för tydligt.. Ingen visste om att jag gjorde detta, jag hade aldrig på mig annat än långärmade tröjor, även på sommaren. Då jag duschat så klädde jag alltid på mig en lång tröja inne på toan innan jag gick ut och jag gjorde aldrig aktiviteter med andra som skulle kunna resultera i att jag kanske skulle behöva ta av mig till linne.

Mina föräldrar fick inte reda på det förrän två år efter att jag hade slutat att skära mig. 

Det var otroligt svårt att sluta med det när jag väl börjat eftersom att det kändes så bra på ett sjukt sätt, det är svårt att förklara.. men när jag hade så otroligt ont i hela kroppen av all ångest och hade en möjlighet att göra så det bara gjorde ont på ett specifikt ställe, då gör man ju det? tänker man då, utan att tänka på konsekvenserna..

Ärr för livet.   

Men tillslut så lyckades jag, även fast jag då och då får en impuls då ångesten slår till och jag känner att det verkligen skulle hjälpa att få ta fram ett rakblad, men då tittar jag på mina armar och påminner mig själv om hur jävligt det var den där tiden då den enda tröst jag hade var rakbladen och att det inte är så idag, idag har jag hjälpmedel som inte innebär att jag behöver skada mig själv.

 

                         and our ugliest scars are often invisible."